Har ni tänkt på de olika bemötande man som tjej lr kille får om man tex berättar om rädslor för förlossning?

När pappan berättar att han är skraj eller nåt gällande förlossningen, då han står bredvid, så antingen skrattar folk eller så förstår de honom lite för det måste ju vara nervöst för honom som står bredvid och veta vad han ska göra mm..stackarn.

Men om man som mamma är rädd eller orolig för förlossningen så är det ist en lite hårdare attityd med "det är så många som fått barn så det är ingen fara" "de vet vad de gör" " det är det naturligaste i världen" "va inte så orolig, det går bra".

Å visst på ett vis e det ju bra att säga så, men ibland e det lite hårt. man kanske ska va förstående mot mammorna. det är ju trots allt de som går igenom allt. Även om det är det naturligaste i världen, så är också rädslor/nervositet det också. Det behöver ju inte ens eg ha med självaste förlossningen att göra. Det kan ju vara delar av det - räcker ju att man tex har nål fobi, så kan det ju vara en stor skräck att behöva ta ryggbedövning (måste vid snitt och valfritt vid vanligt) eller ens sätta in nålen på handen för droppet..det kan ju vara någons största skräck, medan killen i det läget slipper ens tänka på det. Mamman får ju gå igenom väldigt mycket både fysiskt och psykiskt. Inte nog med oootrolig smärta, utan även ångesten och ansvarskänslan att du som mamman ska se till att den lilla varelse ska komma ut säker och att du är den som ska orka, klara, känna tecken, ha koll i tid att allt händer..redan från dagen då testet blir positivt så kände iaf jag som människa och blivande mamma ansvar för vad jag äter, hur mycket jag äter, dricker, hur jag stressar, var jag går (risker ramla osv), hur jag mår, vad jag inandas, vem jag åker med..allt..Jag har ju trots allt ansvar för en människa..ju närmare förlossningen så har man ju också ansvar att se alla små kroppsliga tecken på om nåt är fel eller på gång..självklart kan ju pappan bry sig om sådant också, men de kan ändå slappna av för många av de sakerna kan inte de ha koll på,; det blir tjejen...Liksom beslut som bör tas inför förlossningen..allt händer ju med tjejens kropp..

Trots allt så är det ändå på nåt sätt killen folk har känslorna för..konstigt eg.. vetjga hur jag fick höra i början då jag va rädd varje gång jag gick på toa för missfall och låg och spydde varje dag, va inlåst hemma med min kropp då jag va sjukskriven och massa krångel, men ändå fick man höra "stackars killen. ta han dom honom nu. jobbigt för honom med tjejens hormoner och inte kunna göra nåt och kanske va utanför"... kul å höra när man ligger å mår skit poch den andra kan gå bredvid bara..

Varför målar världen hela tiden upp tjejer och killar på dessa vis? inte ens i dessa lägen får tjejerrätt till sin oro, klagande, irritation, ledsamhet..nåt..konstigt..

Oj, nu kom jag in på massa saker där :-) skulle kunna fortsätta ett tag..inte för klaga på killen och synd om tjejen..utan för se hur världen delar upp sig så sjukt konstigt med allt.. nu e det ju gnäll i tidningar om hur männen känner sig utanför på MÖDRAvårdcentralen..löjligt.. jag tex berättar allt för min sambo om vad jag känner i magen, när och hur..påminner och allt..på alla vis försöker få honom att vara med och delta och även få en närhet till barnet genom att prata med det mm så lill*n känner igen honom när haon kommer ut..

Men sen e det trots allt tjejen som går igenom ALLT å ändå e det gnäll på endel killar att det står MÖDRAvård..lööööjlgt..

Nu börjar nog nerverna ta sin plats..Samtidigt som man längtar och är jättenyfiken och bara vill det ska börja nån gång, så slår det ibland till en md nerver..precis som allt i livet.
Vare sig du gjort det innan eller ej, kan det jättebra eller ej, så finns ju alltid nerver..
OM du ska på dejt, om du ska stå och sjunga på scenen, prata inför en grupp människor, testa en ny attraktion på liseberg, börja nytt jobb eller whatever..så finns det kanske alltid oro, fjärilar eller vad som helst..NERVER, nervositet för hur det ska gå; kommer man göra bort sig? kommer det va kul?kommer man bli rädd eller få ont? Kommer det gå bra överhuvudtaget??
Dessa känslor finns ju så klart ännu lättare då man vet man ska genomgå en förlossning. Speciellt när man knappt skadat ett finger förut eller tagit sprutor.. helt plötsligt finns det nervositet för bara en spruta, men det e ändå det minsta..Klart man undrar hur det kommer gå, när det börjar, hur ont kommer det göra, var e min smärttröskel; bra eller dålig? känner jag det snabbt eller sent? kommer allt gå bra med mig och bebisen? hur länge kommer det vara?kaos? blir det vanligt eller snitt?komplikationer? är jag stark nog? kan jag detta?
Ja, det finns mängder med oro eller frågor som kan flyga upp i mellan all längtan och hopp på få träffa det lilla miraklet..
Ofta kan man nog stänga undan den oron för man kan inte riktigt fatta det ska hända..men nu har jag börjat vakna på nätterna och undra om jag har ont haha..
Inatt vaknade jag dock med faktiskt ont i rygg mm och hjärnan börja direkt: e detta bara stel rygg eller e det start på värkar? mm.. när jag då fick gå upp för kissa och va jääättetrött så började hjärnan: vad har jag gett mig in på? :-) Kommer kjag klara detta..tänk fall det startar nu osv... vilket det självklart inte gjorde för jag va bara stel, men lär bli mer och mer sådana här nätter känns det som..snacka om paff den dagen det faktiskt e..