I natt drömde jag knepigt igen. Men samtidigt i allt ologiskt mm, så är det ändå underbart att drömma vissa saker. Jag drömmer ofta med sådan inlevelse så att jag kan känna det mer verkligt än verkligheten.

Inatt fick jag trillingar. En flicka, pojke och en flicka till. De va lite små. Vägde ca 1800. och jag kämpade mig igenom förlossningen.

Men när jag väl höll den första i min famn och sedan såg de växa..det va så otroligt underbart..

Ingen smärta i världen va tillräcklig för att inte älska dom. :)

Att jag kunde göra allt för dom sen. drömmen fortsatte med lite hinder mm och kämpande, men jag gav inte upp och älskade dom så oooootroligt mycket.

Nu längtar jag ännu mer till mitt egna mirakels ankomst :)

Ja, förnekelse för sig själv att man är 90% bra, sjunker rätt rejält när man håller på att svimma i en affär.. Japp.

Lyckades ta oss ut igår för att leta efter jobbyxor, till när jag ska tillbaka till jobbet. Kommer ju inte i några där, så jag skulle leta efter egna. det orkar jag tänkte jag med fokus på att komma utanför dessa väggar.

Så efter ca 15min letande efter kläder och sen stående i den extremt långa kön till omklädningsrummen, så började jag känna mig snurrig. detta kan jag känna flera ggr hemma, men då har jag ju chansen att lägga mig ner, dricka, krypa ihop, vad som helst, som man inte kan göra i affärer eller på jobbet.

Så jag står upp ändå och börjar känna hur jag typ kallsvettas och ger mig fan på att inte gå ur kön när vi äntligen hamnat längst fram. David står bredvid och ser hur jag bara verkar tappa mer och mer kontakt med omvärlden, samtidigt som han tydligen funderat vad fasiken han ska göra om jag svimmar av där inne, vilket han hade tur att slippa ta reda på.

Jag lutade mig mot allt jag kunde och kände hur jag tappade synfokus och hur allt ljud bara tjocknade på nåt vis, samtidigt som det blev lägre och längre bort. Jag satte mig ner och alla runt om måste funderat på vad jag höll på med.

Usch obehaglig känsla. Aldrig varit så nära att tuppa av på det viset förut. Hade jag inte satt mig ner då så hade jag förmodligen gjort det också.

men man trilskas ju alltid med att, det är ingen fara eller att man inte kan med att göra nåt som gör att man mår bättre bland andra personer, för vad tänker de då..

Fick i mig lite dricka och sitta ner så det gick bättre sen, men va fortfarande skakig i kroppen. Så nej, 90% bra är jag väl tydligen inte än heller, bara för jag ser så ut ibland och jag är uttråkad.

Frågan är nu när jag förstår det, förstår andra det?

usch påtal om dålig. inte nog med att varit dålig länge, tro på fasiken att jag ska ha ont i halsen nu och träffade min familj en kort stund igår, men idag ligger brorsan med magsjuka och magkramper.. Usch. stackarn. och snälla låt inte mig få det. tycker jag fått min del av spyende för i år och vill absolut inte känna några kramper nu.. Ska nog söka på om det är riskfritt för den lille/a nu..

Ja, när man har en bättre dag, så blir det väldigt lätt att man glömmer av saker. Man översanstränger sig och helt plötsligt är man mycket sämre igen. Jag glömmer tex av att jag behöver äta och dricka oftare. Vilket jag nu gjorde. Behöver få i mig vätska och nåt ätbart varje timme, om jag inte ska bli dålig. Men ju bättre stund jag har ju lättare glömmer man tiden eller tänker att man mår ju hyfsat bra, inte så viktigt. Men ack så viktigt det är. Idag slarvade jag, med att inte äta varje timme utan glömde nån timme. Vad hände? Jo, jag blev helt skakig,snurrig,svimfärdig. När jag då skulle försöka äta så va det otäckt nog att jag knappt hade orken att lyfta upp gaffeln. Konstigt, men sant. Armen va helt borta. Fick snabb parkera på sängen för att få bort kroppen från sittande position och samla kraft. Jag gjorde eg ännu ett misstag än att glömma maten. När jag började må dåligt, så skulle jag ju lagt mig ner direkt ist och samlat kraft. Men bara för man mår bättre ibland och andra,exempelvis sambon, ser en som man mår hyfsat bra, så känns det som man klagar för minsta lilla och de tror man överdriver. Vilket man eg inte ska tänka så. För då fortsatte jag överanstränga mig ist fr lyssna på min kropp..dumt beslut..

Lärt mig min läxa för dagen tro?

Haon : Han/hon

Drömmar blir sanna. Overkligt som sagt. Tänk att om 6månader har jag med mig en egen liten varelse hem. En egen lite person, med egen personlighet, som vi har skapat.:) det är inte längre att man ska åka till någon annan och hälsa på en bebis, köpa saker till någon annans bebis, höra deras historia om hur barnet utvecklar sig så sött. :)

Nej, denna gången är det jag/vi som har det underbara miraklet hemma hos oss. Dygnet runt.
Jag får varje morgon se det underbara underverk i sin lilla säng med armarna viftandes som tecken på dags att gå upp mamma, lyfta upp haon med mina armar och känna dess sköna vikt i min famn. Lägga ner haon på vårt skötbord och

sakta och försiktigt ta av den lilla pyjamasen för att välja ut dagens kläder, som jag inte behövt köpa till någon annan. Underbart :) Om jag ska åka någonstans så får jag sätta haon i den lilla bilstolen och bära den med mig var jag än ska. Jag får sitta runt bord med folk och fika samtidigt som vi kikar över på barnstolen för att se om det underbaraste i världen har vaknat upp och vill göra oss sällskap :) Väl hemma igen ligger jag i soffan med den lilla sovandes mot min hud. Man ser och hör hur haon snuttar på sin lilla napp :) Åh, det finns så många små

underbara stunder att se fram emot..och detta är bara de första månaderna :)

Det ser så fint ut utomhus. Solen skiner, snön gör en nästan blind av ljusstyrkan. Frisk luft. Ska jag orka ta på mig lite varmt, solglasögon och börja ta stegen mot postlådan? Det krävs ju att gå ut, över vägen, gå cykelvägen, över igen och till brevlådan hos grannen. sen tillbaka. Låter ju inte allt för svårt. Men när jag känner att ta på mig jackan kanske tar tillräckligt med energi så funderar man ju..hmm :( :) Visserligen ger ju luften en lite energi också..hmm. Frågan är bara vem kan man med att ringa att köra en tillbaka 30 steg om man ej orkar längre? haha.. nja får la bli att öppna ett fönster ist och få luft..

För varje dag som går så verkar hormonerna växa. Att man mår sämre vissa stunder gör ju inte att man får ett leende på läpparna precis och de stunder man mår bättre så är man ju självklart gladare så sätt, men man är fortfarande

instängd från omvärlden och hör hur alla andra lever vidare utan en, typ, och det gör en inte vidare munter heller.

Att bara sitta och stirra i väggarna dag ut och dag in tar på ens humör en hel del. Psyket blir inte det bästa och reaktioner blir mycket starkare på de flesta saker.. Ibland undrar man om man håller på bli knäpp? :) Nja..

Försökte dammsuga lite. 1 litet rum typ och sen va man helt utslagen. JIppi vilken energi. Tråkiga är att hjärnan fortfarande är pigg, vilket gör att jag blir så extremt uttråkad, rastlös mm. Kunde väl åtminstone va trött som i

"sova-trött" liksom. men hepp. bara trött som orklös i kroppen.

Kan inte ens sitta här vidare länge. antingen blir jag snurrig, illamående eller får panik i övre magen. Ja panik som i när man inte riktigt vet var man ska ta vägen. Måste antingen sitta avslappnat så jag halvligger, som man kan

göra i soffan - då magen och allt på övre kroppen sträcks ut, lr när man sitter hel rak i ryggen och sträcker på sig, men så kan man ju inte sitta för länge heller. Så det blir att parkera i soffan vare sig man vill eller inte.

Suck. så att sitta och äta i vid tvn är också svårt då man måste luta sig fram och kroppen drar ihop sig. vet inte vad men allt skin rullar ihop sig och blir obehagliga på nåt vis ju. är väl för viktökningen.

Å nu ska jag vara hemma själv till 21.15 igen typ. uuuusch vad uttråkanade. Speciellt när det är extratid sambon har, då han eg kunde varit här nu. Men behöver verkligen pengarna. Frågan e om pengarna e värt ens psyke av att gå hemma själv och bli..ja knäpp :) :(

Har sen så länge jag kan minnas, drömt om varje steg till en egen familj :)
Dagen då man beslutar med personen man älskar, att försöka skaffa ett barn
Dagen då man får positivt test och all dess reaktion runt det :)
Dagarna efter då man försöker få in i huvudet att något helt otroligt håller på och händer inom mig :)
dagen då man ser magen börja växa och alla dagar den växer mer :)
Att få berätta det för de som står en närmast. Använda ordet 'mamma' med en helt ny innebörd :)
Ultraljudet då man med tårar i ögonen för första gången får se den lilla personen man kommer älska mer än någon något annat :)
och alla dess steg som kommer sen :)

Nyårsafton gav oss ett underbart "Gott nytt år", från magen. Det var positivt test. Finns det bättre gott nytt år? :)

Ja, då har man skaffat sig en ny blogg då. Skrev massor förut, men har inte gjort det på ett bra tag. Men nu tänkte jag att det kanske var dags igen. Kan vara skönt att få ur sig lite. Litet, som stort. Viktigt som oviktigt.

Dock funderar jag på om det är vidare smart just nu. Varför? Jo, för jag har hormoner i överflöde.   Har ingen kontroll på dom alls känns det som. Riktigt otäckt ibland hur man helt plötsligt kan börja gråta utan att ens veta varför. Lite skrattretande också, samtidigt som jobbigt. Men hellre tårar för nåt fint/sött lr ledsamt på tv lr verklighet, än när hormonerna ist styr ens irritation och aggression. Då blir det en aaaaning värre. Speciellt när man inte ens riktigt vet varför.   

Jag säger då bara det: Oooorka alla dessa hormonförändringar :( Kunna gråta för inget, bli irriterad på det minsta och absolut ha ännu svårare för att hålla inne det man irriterade sig på förr, men lyckads låsa in då. :) :(

Kanske smart att inte utmana sig själv med att göra nåt lr träffa nån som irriterar en innan hormonerna startade.  :) Har man svårt att inte lägga en kommentar eller sätta en person på plats i vanliga fall, så lär det inte vara lättare med massa hormoner i kroppen :P eller vad säger ni? hihi.

Frågan är vilket som är jobbigast: att man själv knappt förstår vad som händer i kroppen eller att andra inte kan förstå det och bara tycker man verkar heeel knäpp och löjlig..hmm.. lär ta endel på en som person i andras ögon..