OJ, kom knappt ihåg hur jag kom hit. Har inte bloggat sedan i vintras tror jag. Men fick nu ett sug när tankarna och känslorna flög runt. Varför? Jo, för ett år sedan idag satt jag med nerverna överallt.. det var nyfikenhet, glädje, spänning och samtidigt oro och rädsla för så många saker.

Jag var då nämligen höggravid med mitt andra barn och skulle in nästa morgon för ett planerat kejsarsnitt.

Jag hade ju gjort det en gång tidigare. ca 2 år tidigare, och var nog nästan lika nervös då.

OM jag ska vara ärlig, så vet jag nog inte vilken gång som är värst. Första gången då jag inte visste något hur det skulle vara, eller andra gången när jag visste.

För självklart visste jag att det gick bra både jag och bebis överlevde utan problem, men andra gången har man redan ett barn och är ännu mer rädd att något ska gå fel, för det då även kommer drabba henne.

Vår då nästan 2åriga dotter kände nog på sig att det var något den kvällen, för när vi skulle försöka (som om det skulle gått ändå med dom nerverna :-) somna tidigt så vaknade hon och ville bara vara med mamma och mysa i sängn vid tolvslaget typ. Något hon stortsett aldrig gör. Men det var riktigt mysigt.. MAn blev starkare, samtidigt som man kände att hon fick den närheten om något skulle gå fel..hemsk tanke, men ändå..

tänk om något skulle hända mig..?hon skulle bli utan mamma.. eller om något skulle hända vår nästkommande skatt..det skulle även drabba henne då jag skulle bli totalt förstörd..även hennes pappa såklart..

Men för att undvika tänka på alla what-if negativiteter, så tittade jag på den extrema magen som sparkade för fullt och drömde mig till operationssalen där jag mindes den mest underbara känslan man kan uppleva..ljudet från sin nyfödda dotter <3 . . när man hör hennes andetag igenom gurglande gegga i munnen och allas gratulationer.. Känslan när man sedan såg den lilla (eller i vårt fall stora:) underverk som kikade på mig..och jag kikade för fullt om det var en tjej eller kille.. Vem var hon lik?..alltså denna känslan fick ta över alla oroliga nerver jag hade..det var den känslan som vinna nästkommande dag också..vilket den gjorde..

För den 13aug 2013, gick vi ut från huset med vår sovande nästan 2åriga dotter kvar med barnvakt, och satte oss i bilen mot sjukhuset.. Samma tid som sist.. Man minns musiken..man försöker ta in allt..

Varje gång ser det ut som vi ska åka utomlands för vi kommer med dragresväskor efter oss..en för bebisens kläder, en för mammans och en för massa underhållningsprylar ( bok att skriva ner allt efter förlossningen och närmsta dagarna, kameror mm).

Vi gick och ringde på dörren till förlossningen och välkomnades in. Vi fick exakt samma rum som förra gången att förbereda oss i..lite komiskt :-) In kommer samma kirurg och skämtar..narkosen kommer, sköterskor kommer, klär om oss, fotar lite mm.. och sen bär det av.. spinalbedövningen..det mindre roliga..aj aj..well well..man lägger sig ner och man känner hur det börjar röra runt i magen..det dras och flyttas.. man hör hur det suger och jag tjatar på David att fotografera, men han är förstelnad och vågar inte titta..sköterskorna flinar och tar över :)

Efter en stund hör man skriket..och man får se ännu en liten tjej..inget lik sin syster (då:).. återigen har man fått uppleva den ultimata glädjen!

Jag får henne på mig undertiden de syr ordning mig och sen bär det av tillbaka till rummet.. där myser vi med vår nya familjemedlem och får vår mycket efterlängtade frukost (speciellt för en som inte fått äta på länge pga operation..

Imorgon är det redan 1 helt år sedan denna damen kom till oss.. Grattis till vår Underbara dotter och lillasyster Hailey på din (imorgon redan) 1års dag..

(undra om hon har åldersnojja och därför hon inte vill somna nu? :-P )