Idag var det äntligen dags för det efterlängtade ultraljudet :-)
09.00 skulle vi vara i lidköping.
Som sagt, har längtat och längtat, men ju närmare jag kommit ju mer nervös har jag blivit.
Denna dag kunde blivit den hittills lyckligaste dagen i mitt/vårt liv eller bland de hemskaste. Bara några minuter kunde förändra allting. Jag har sett

och upplevt sorg på nära håll, orättvisor och smärta. Hur hela ens värld kan försvinna under ens fötter med en blick eller några få ord.
Därför kunde jag inte bara tänka positivt och glatt på denna dag. Oron gnagde i mig.

Klockan ringde vid 06.30 och vid 07 låg jag i sängen och låg ett äpple med fullt av tankar i huvudet. Vi gick sedan upp och åt lite, gjorde ordning oss

och hoppades jag inte skulle må dåligt också påvägen.
Vi kommer dit precis lagom och går in och lägger mig för att få geggan på magen och se på tvn framför oss.
David säger haon sover nog, för haon låg så still. Mycket hann gå igenom mitt huvud då. Slår hjärtat? är något fel? Men bara nån sekund senare så

kunde jag lugna mig lite. Den söta lilla varelse rörde sig...och inte lite.. Riktigt busig,sa läkaren. :)
Allt mer hon tittade på det otroliga som rörde sig inom mig, ju bättre blev allt. Hjärtat slog - alla 4 kammare eller vad det heter såg man :), lilla

urinblåsan såg man vilket va tecken på att njurarna fungerade, hjärnhalvorna va bra, munnen var bra som man såg så väl, alla tio tår såg man..så små

söta tår :), händerna såg man..hihi. en gång tittade den rakt in i "kameran" med ansiktet..hihi.. pappa såg det inte, men det gjorde jag. Jag måste

varit nervös för jag höll fast hårt i sängen. När vi insett att allt var bra,så tog vi fram kameran och filmade bilden rörligt :) Dock va den lill* lite tröttare

då, för haon rörde sig inte lika vilt. Fick putta på magen lite..hihi. Men fick med 2min film iaf, där man ser ryggraden, hjärtat slå, lite rörelser mm :)
Vi tog sedan våra 3 bilder på busungen och gick för att åka hemåt. 15min tog allt som allt och det förändrar ens värld :)

Vi kom även fram till att det jag känt i några veckor och allt mer gånger nu senaste veckan förmodligen varit det lilla busfröet :) hihi.. Låg så bra där.

När pappa körde fram bilen till mamma så hon skulle slippa gå ut i regnet så började tårarna rinna på mamma. Då släppte väl all oro och nervositet

som jag burit på det senaste. Pust.. va änna skönt få ut tårarna..speciellt när de va glädje tårar :)

Bara lägga upp lite bilder, sen måste jag lägga mig. mår så illa idag. Usch, förmoodligen för upp så som gjorde, nervös och för hon tryckte så på magen. Jag som knappt klarar ha en tröja på magen. Bilfärden hem va inte lätt..usch..

            Detta var magen idag :)

Här kommer bilden på vårt busiga mirakel :) Dock lite suddiga när jag tog kort med kameran på bilderna..hihi

  Första bilden (uppåt) vårt busfrö :)   2a bilden (uppåt) är munnen öppen :) 

3e bilden (uppåt) har busfröet båda fötterna upp till vänster och sedan även sin arm/hand över örat som om den lyssnar på musik :)

Å nej, vet inte om det är en flicka eller pojke :)