Min lilla tjej här hemma är väldigt redig av sig (än så länge :) Hon skriker inte mycket alls, om det är nåt så snyftar hon mest och berättar med små ljud. Självklart kan hon bli jättearg om man skulle lämna henne för länge där hon tycker det är tråkigt, men det är ändå väldigt sällan hon skriker ändå.. om hon råkat bli rädd för nåt ljud så kan hon väl någon gång också göra så där oootroligt ledsamt med munnen..ja ni vet mungiporna neråt och läppen änna bragar lite och ögonen börjar se glansiga ut av nästkommande kanske fas:tårarna.. När hon ser ut så så formar änna ens egna mun neråt och man blir helt..helt..ja fast i ögonblicket och känner med henne..tycker synd om den underbart söta lilla varelse..å då är det ändå inget..hon har eg inte ens börjat gråta..

Så idag tex så låg hon på skötbordet inför badtajm när hon helt plötsligt börjar gråta på ett helt nytt sätt..visst hon har haft lite "humörsvängningar" idag hihi, men detta gråt va lite annorlunda..nästan så man undrade om nåt hade hänt.nåt va fel.. jag tog upp henne och höll henne tryggt mot mig och frågade lugnt vad som hänt mm.. hon snyftar och börjar sakta men säkert lugna sig..

Men under den korta stund så skär det i hjärtat..ens lilla flicka som kommit från en själv är ledsen för nåt..man vet inte vad..man undrar vad..och hur kan man hjälpa henne..vad hjälplös man känner sig de få sekunderna..man lider verkligen med henne..

Usch bävar verkligen för hennes första fingerklämning, skrapade knän, slå i huvudet i bordet eller när ramlar sittandes..usch usch.. jag vet inte vem som kommer gråta mest..jag eller hon? :) det va ju trots allt mamma och pappa som hade mest panik när hon tog PUK provet hihi..å snart kommer sprutor som man hör många barn skrikigt för..uuuusch..vill inte..