Vår underbara dotter sover så gott när hon är ca 2veckor..

Tänka sig att imorgon är hon redan 3veckor..va tiden går..snart är hon väl tonåring med alla dess problem till det..shit..

Just nu ligger hon iaf i vagnen bredvid här och lyssnar på musik..otroligt..hon brukar vilja ligga i famnen annars..

Påtal om vagn..behöver köpa till en sådan där nätpåse..någon som vet nåt ställe som har bra billiga som fungerar till brio? blir ju knäpp på inte kunna lägga nåt om man kör vagnen..

Jag och sovande gumman satte oss i rullstolen och väntade in att pappa skulle hämta oss för hemfärd. Det va lite svårt för mig att sitta med dig på magen eftersom den fortfarande va öm, men men.. Det kändes änna lite ledsamt att lämna lokalerna, trots att man längtade hem. Jag menar, det har ju ändå skett något helt otroligt, livsändrande stort för oss där de senaste dagarna, samtidigt som det varit en slags trygghet att ha sjukhushjälp runt sig om nåt skulle hända eller man undra något.
Vi åker ner i hissen och Älsklingen kör oss genom den långa korridoren. I den som vi för nån vecka sedan mötte ett annat par, som gick med deras nyfödda hem, och då drömde om när det skulle vara vi...nu va det vår dag :) Nån nisse gick förbi och påpeka att hon va inte stor.. :) Så parkerade älsklingen oss utanför apoteket, när han gick in och köpte mer alvedon. Alla som gick förbi tittade på vår lilla stumpa och självklart la något leende eller kommentar som de flesta gör när de ser en liten bebis :) Mamma med massa hormoner fick självklart lite tårar och satt där och snyftade..varför vet jag eg inte :-) för allt antagligen..känslan att åka hem, att jag är den som sitter där med en perfekt liten dotter i famnen, att livet är helt annorlunda nu.. ja massa saker..undra vad folk tänker om de ser mina rödspräckta ögon?asch :-)
Så kör vi vidare mot parkeringen. Första gången gumman får känna luft/vind någonsin..hon ligger och sover under en filt på min mage när det hoppar för fullt då de inte gjort en vanlig plan mark utan massa Detta störde dock inte lilla gumman..nej då.. när vi kom till bilen så skulle vi sätta i henne i barnstolen första gången. inte lätt heller då den andra bilen hade ställt sig så nära så vi inte kom in på den sidan. VI fick öppna kofferten och sätta i dig där och sen klättra genom bilen för att sätta dig på rätt ställe..
Sen va det att paketera in mamma i bilen också..det va mycket svårare. Jag hade så ont så jag knappt kunde komma in eller ur bilen på flera dagar. Snittet ocxh ryggen..ja det mesta..tur att det iaf finns ett litet handtag att ta kraft ifrån över dörren, men ändå väldigt svårt.

Inte trodde man att man skulle ha så lite styrka i kroppen att ens komma en cm åt sidan i sätet när man ska ut på sidan och inte framåt..
När vi åkte iväg så var man ju även nervös över första gången åka bil med den dyrbaraste lasten någonsin..vi var också jääättehungriga efter knappt ätit nåt på 4dagar, så det blev en drive in tur på McD, innan hemåt. Även här slog hormoner till. :-) osch va de kunde ta kontrollen över en och göra en helt maktlös (detta kom att hända några ggr de närmsta dagarna:). I kön i driven så rann tårar av glädje.

Folk måste tycka jag verkar knäpp, men men jag har ett bra skäl gött folk. Jag lever mitt i min dröm som jag haft sedan liten.Mina två älsklingar precis bredvid :-)
Helt plötsligt kan bara tårarna komma från ingenstans till att nästa stund bara skratta..skumt..noll kontroll på det..vilket David verka tycka va lite underhållande i vissa lägen..haha.
Vi parkerade utanför köpcentret så försökte jag äta samtidigt som lillan sov bredvid, när pappa sprang in på hm för att köpa pyjamas jag sett innan gumman föddes, samt en liten kanin :-) och vit dräkt. När vi satt i bilen så vaknade lillstumpan nästan till..osch osch och det är hela bilfärden hem..shit..men lyckades få henne att somna om genom att suga på mitt finger liten stund..pust.. påvägne hem vaknade hon dock några ggr till och mot slutet så verkade hon tänka att hon va smart nog att fatta att det inte kommer mat därifrån.
men det gick hyfsat bra ändå..fast jag kände verkligen "hur fasiken vill folk ut och åka massa med småbarn då man inte kan sysselsätta dom med skämt och miner mm"..
Sen va vi hemma..då hade hon somnat om..
Nu va det första gången vi gick innanför dörren och visade vår dotter sitt första hem :-)

.. Vi sitter och kikar på dig och funderar på om namnet vi hade på topp stämmer på dig..eller namnet som låg efter det.. vi inser att det kommer inte vara så lätt att besluta namn på dig..båda passar på olika vis. Det är ju vad som ska passa på dig utseendemässigt och personligt, nu och i senare åldrar. Sen är det ju självklart lite också vad man tycker om namnen i sig. Vi gillar båda, men det ena påminner mer om andra namn och det andra är mer unikt och fint att skriva. (ja man har ju alltid tänkt på hur fint man kan skriva sitt eget namn då man skriver under något eller om man skulle bli kändis:)men men.. ja detta kommer ta ett bra tag..

Du vaknar ibland i din lilla säng och antingen gnyr lite eller ligger och kikar. Pappa är lite rädd för att lyfta dig till mig än..du är ju så liten och han är ovan, men han lyckas. ser lite ostadigt ut ibland, men mamma får coacha..lite jobbigt dock när jag inte kan hjälpa till på nåt vis.. snittet börjar ju kännas mer när bedövningen släpper, så jag kan ju inte röra mig nåt vidare alls. SÅ när det va dags att byta blöja på dig så fick pappa göra det själv, på sängen bredvid mig..så försökte jag hjälpa till med händerna så långt de räckte utan att röra magen.

Du va väldigt redig iaf.när pappa tog dig först så trodde vi båda att nu kommer du bli galen för det blev kallt och pappa jobbade ju rätt

sakta som nybörjare..men du låg och kikade och myste med mammas hand.duktig tjej :) När du låg där så såg du ut som en sådan där

liten sötnos som man alltid sett förr och blivit galan av avund på och velat ha, men nu insåg jag ju att DU ÄR MIN :) MAMMAS FLICKA :-)

Timmarna gick och på kvällen kliade min kropp fortfarande. OM ni minns så hade jag ju fått sådan klåda det senaste och kliat mig i mängder osv..å det skulle ju till 90% gå över direkt efter..men jag kliade som fasiken..inte lätt heller när jag inte kunde röra mig riktigt osv. blev vansinng på fötterna typ.. kliade mot sängkanten och fick panik. de kom tillslut in med lite mer mediciner och trodde det kunde vara pga morfinet osv under snittet..sjääälvklart råkar jag ut för det också..Tack och lov försvann detta nästa dag..

För övrigt så är du väldigt smart :) Mammas lilla flicka. Du är riktigt stark i nacken, inte ens skakig i den när du vill böja bak utan riktigt stadig.Å nyfiken är du verkligen :) Du ser ut att lyssna otroligt och koncentrerar dig noga när nånting händer eller sägs.. :) Ser nästan ut som du redan försöker följa händelser.

Amningen gick jättebra de 2 första dagarna. Du började ju direkt när vi kom ut från förlossningen.. Nästa dag började jag fundera på om du inte föddes med tänder..hihi..helskottan vad ont det gjorde ibland..
Tredje dagen så va du lite gnällig och mamma hade väldigt ont och febrig så mamma fick den där blue dagen..va den nu kallas.. som kommer ungefär tredje dagen..då man töms på en hel del hormoner och kan bli väldigt ledsen..detta hände ju självklart mig..lev ju även påverkad av att snittet gjorde så ont, feberkänsla i kroppen, knappt någon sömn och du fick problem med att äta..va väldigt mycket känslor i kroppen, vilket barnmorskan sa va helt naturligt.. Att ligga fast i en säng samtidigt med bara en vit vägg framför med en ful tavla som jag aldrig kommer glömma hahaha, gjorde ju inte det hela bättre..Samt att sjukhusmaten va ju inte den bästa precis så lyckades kanske få i mig lite frukt och dyra frallor nere från cafeterian i flera dagar..rätt skönt att få komma hem sen och äta normalt.

Så va det ju självklart en hel del för psyket att gå igenom smärtor, nakenheter,tabletter,sprutor..ja massa saker jag aldrig gått igenom på nåt vis.. som ni vet så har jag ju knappt tagit en spruta, knappt brutit en nagel, absolut inte bekväm i visa mig i nakenhet alls eller nåt och det är ju en hel del man behöver hjälp med och får klara av dessa dygn..osch osch..

Påtal om barnmorskor så fick vi en hel del olika. Många pass och mycket nytt folk som kom in och presenterade sig.. I överlag så va de flesta okej, men blev ändå lite trött på deras sätt att inte kunna kommunicera på det vis man behövde..när jag frågade ut om lilltjejens matmängd och problem osv å den ena säger en sak är okej, medan nästa kommer och säger absolut inte mm. så blev det ju på nåt vis som jag inte hade kollen, vilket va en känsla man absolut inte behövde i blue dagarna.. att känna som man inte kunde tillräckligt, fast jag verkligen hade frågat ut barnmorskorna innan så jag har koll på allt vad som är bra och dåligt för min lilla gumma. inget är ju viktigare..!!! Å jag har alltid varit noga med det..till gränsen att jag är för noga enligt endel..iaf sköterskorna skyllde på att det är olika varje dag hur det ska va för barnen..Då blev jag lite irriterad för jag tyckte de kan ju säga tex "idag behöver hon denna mängd, men när hon imorn kommer hon behöva mer och nästa dag så osv", men det va tydligen för svårt att tänka framåt. Hur ska man då vara säker påinformationen man får? jag bad ju om information för läget när vi åker hem..asch.
Vi vägde lillan på onsdagen och då hade hon ju gått ner så som de gör. Men på torsdagen hade hon gått ner ännu lite mer och var bara några gram ifrån de 10% de fick gå ner. Då blev man ju lite mer irriterad på felinformationen om hur mycket hon behövde. Iaf vi testade lite ersättning också för att verkligen få henne att gå upp.. ringde även bvc för kolla om vi kunde få en tid nästa dag redan om vi kom

hem för att kolla hennes vikt. ville inte vänta hela helgen. Detta gick bra. vi kollade hennes hörsel när hon sov och det va perfekt i båda öronen :) kollade även för gulsot och hon hade bara 197 och 270 tror jag det va som va tecken på gulsot :) i journalen så visade det att allt va mvg på förlossningen och på hennes tester när hon kom ut :-)

Just det, påtal om tester. På onsdagen va det ju dags att ta PUK provet. Även där va hon riktigt duktig och tapper. Hon sa inte ett ljud när de satte nålen i den lilla lilla lilla handen..snarare mamma och pappa som hade panik och led mer än hon.. :-) Stark va hon också tyckte bm då för hon inte lyckades riktigt böja ner handen hihi..

Mamma och pappa kände sig trygga så sätt på BB, men började längta hem efter 4 dagar och kände att vi 3 skulle nog må bättre av komma hem i vår egna trygga miljö. egen mat, toa, dusch, soffa, tv, radio, luft..allt liksom..Så vi började planera inför hemfärd..

lyckades få en koll med läkare innan för slippa stanna ännu en dag för det va på gränsen med BB i hemmet..Mamma fick sina tabletter för snittet mm och pratade om sjukgymnastik för kroppen mm. Jag hade så ont i ryggen också, vilket förmodligen va för att nu hade ju ryggen hela kroppen att bära utan magmusklernas hjälp och jag hade ju trots allt kvar ca 30kg + när jag skulle åka hem. Mamma orkade inte heller gå mer än några steg och det betydde att det kanske skulle ta 2h till parkeringen så långt bort som vi var ifrån bilen, så pappa fick hämta en rullstol och köra ut oss i...

fortsättning följer..

Ja då är äntligen väntan och längtan över..vi har träffat det lilla underverk som växte inuti  min mage..det visade sig vara en liten flicka :)
Måndag 30aug
kl 08.59 föddes hon
med en vikt på 4460gram
och 52cm lång.
Hon hade även massa mörkt hår, som charmat alla som sett henne :)

Söndags kväll va vi nervösa. Vi visste att nästa dag skulle vi få se vad som skapts inom mig. Vem. Vilket kön. Hur han eller hon skulle se ut och framför allt hur han eller hon skulle må!! Va hon frisk, va hon i chock.allt sådant som har växande oro inom sig. Samtidigt som jag också skulle genomgå massa saker på sjukhus som jag aldrig gjort förut. Jag som aldrig är på sjukhus, ta sprutor, blivit skrämd för kanyler och annat pga vändningsförsöket 2.5 veckor tidigare, inte bekväm i att visa mig naken eller inte ha kontroll över situationer..

mycket gick igenom ens tankar..går inte ens förklara. Pappsen städade huset inför vår nykomlings hemkomst och jag skulle ta min stora kropp in i duschen för att göra en noggrann tvätt med speciella saker vi fått från sjukhuset. Vår plan va ju att somna i tid, men va inte det lättaste med alla känslor i kroppen så vi somnade nog vid..hmm..01 kanske och hade satt klockan på 04.45 Vi försökte få in i

huvudet att detta är sista kvällen att lägga sig med en graviditetsmage och sparkandes busunge där inne..sista kvällen man kunde fantisera och tro allt, innan verkligheten slog oss och kunde vara hur som helst..
Låg och kikade på magen som hade full fart och sen tillslut somnade vi.

När klockan ringde och man vaknade så gick man på nåt vis i sin egen dvala..kunde fortfarande inte fatta att nu händer det..all oro, nervositet, längtan, nyfikenhet på en gång..Det va till att gå upp och gå in i duschen igen,sista gången med stora magen och göra en sådan där tvätt igen. Efter så vägde jag mig en sista gång och fotograferade magen en sista gång..shit va stor den va..och vågen stod på

35-36+ kg sedan innan graviditen..Vårt underverk va vaken hon också..(hon visste vi ju inte då men.. :) skönt att veta att hon va med oss den dagen också..bara så nervös att det skulle vara sista gången man kände henne då nåt kanske skulle gå fel..Jag vet ju så väl att vården inte är säker..
Vi satte oss i bilen och for iväg..det va rätt tyst stor del av vägen dit..båda stirrade väl eg nästan bara framåt..i mellanåt fantiserade vi om hur vi skulle ringa och berätta för folk efteråt :) vad det blev osv..hihi..
Jag kommer ihåg när vi parkerat och ska börja gå mot förlossningen..det blåste iiiiiiskallt ute när jag vaggade fram.. Vi kom dit och ringde på förlossningsklockan för att sedan bli visade till ett rum att byta om i. Jag va nervös för att få en bm som inte va bra och att de inte skulle förstå min oro. Samt att de skulle va lika dåliga på att sätta kanyl som sist som då gjorde svinont och tog 3 försök, samt att man skulle få in en kateter mm..usch mycket sådant där sjukhustrams man va nervös för..Vi visste ju inte heller hur länge vi skulle få ligga där och vänta på få en tid in till själva snittet..Vi hade ju tid att vara på sjukhuset 07.30, så vi trodde att vi får säkert en tid vid 11..lär hinna bli mycket nervösa under den tiden..men när vi har bytt om så säger vår BM att vi hade tid in på operation 08.25...ojoj tittade vi på varann..sen kom allt igång rätt snabbt..kanyl och kateter va ju tvungen att sättas mm..och som tur va så hade bm läst på om min rädsla och gjorde det jättebra!..så det började ju bra iaf..skönt.. 08.10 kom helt plötsligt narkosläkarna in och började fråga om allergier, ont

under gravidtet och innan mm. och sen va det till att klättra ur sängen och ta sig mot operationsrummet..sanningens ögonblick.
Nervositeten byggdes inom en..speciellt med det att man inte vet hur saker ska vara,kännas osv..eftersom det är första gången.. jag skulle försöka ta mig upp på en bänk med min stora tunga kropp och dessutom korta ben..de fick ta fram en pall.. så fick jag ännu en kanyl och tur det så gick det bra också..sen va det dags för spinalbedövningen..ooosch..att bara sitta och inte ha ont (under en förlossning med värkar så tänkar man kanske inte så mö på en nål i ryggen då man har så ont) och helt plötsligt få nål efter nål och även en in i ryggen..osch.. jag fick luta mig framåt och det började sticka..va svårt veta vad de gjorde..tyckte det tog så lång tid och ibland

gjorde det jäklans ont och riktigt obehagligt för det va som det va i en muskel..en gång frågade jag tom om de inte gått igenom hela kroppen ut på andra sidan nu för det tryckte så ont obehagligt....jag trodde det bara skulle bli ett ont långt stick men de fick nog göra flera ggr. jag frågade hon som stod och höll i mig också vad som hände, men hon sa inte ett ljud..det va nog det jag va mest missnöjd på

om man säger så..jag ville ju veta hur det gick och vad som hände men hon verkade stum..svarade inte david heller..när det gjorde som värst så såg jag in i david rödsprängda ögon för han såg mina tårar. när de väl va klara så skulle de hjälpa mig lägga mig ner och alla skynken mm placerades mm. De började testa min känsel för smärta och värme samt kyla för att se om bedövningen tagit. Det va jag nervös för..lite skraj att jag inte skulle kunna beskriva rätt så att de började snitta med känseln kvar.. De tog ju en kall tuss på min arm och sedan på magen för att seom jag kände kallt. jag kände ju skillnaden, men vågade ju inte säga säkert om jag kände kyla på magen eller inte..men av mina svar så kände jag tydligen inte det för då va det dags att börja.. Överläkaren kom in och presenterade sig och han va väldigt bra. Han kikade över skynket under operationen och pratade med mig och berättade hela tiden vad som hände. Väldigt skönt..
Jag låg och väntade på att känna snittet som typ en penna över magen och nervös för att det skulle göra ont, men detta kändes inte alls tydligen för allt gick så snabbt. Jag kände ju hur de drog runt i kroppen och grejsade massa och helt plötsligt säger han bara "här kommer fostervattnet..och det va mycket det" och hörde vatten åka ner på golvet (som en sköterska sen påpeka tur hon ej hade de nya

skorna haha)..Jag visste inte ens riktigt att de hade börjat. :) Sen gick allt snabbare. Här kommer en fot och här kommer andra..och här kommer huvudet.. å då hör man två enkla riktiga skrik som typ sa "jag är här och mår bra".. inte illvrål hjääälp och inte tystnad för fostervatten i lungor (som vi hade ställt in oss på för att inte bli rädda om det va tyst).. när vi hörde skriken så bara tårarna rann ner för

båda våra ansikten av lättnad, glädje och chock :-)
Jag minns så väl känslan av davids panna mot min.. Sen kom de fram med bebisen på högersida och visade oss. :-) min första reaktion : vilket runt huvud hihi..inte ovalt utan väldigt runt :) och blåvitlila och ihopknökat ansikte hii.så säger de att de ska visa vad det blev för nåt och försökte ta isär benen, men jag såg bara foten..då säger david: det är en tjej :)
Sen la de upp henne på mig och jag va livrädd att hon skulle ramla av, det va ju så lite plats..så jag bara upprepade till david håll i henne..hon ramlar.. Å hon låg mot mig så trygg och lugn..inga vrålskrik eller nåt..bara njöt.. sen tog de henne för torka av och pappa klippte resterande navelsträng..Å fick henne sen i famn bredvid mig..hon började nästan direkt att kika runt..å efter 19min så sög hon på tummen :) charmtroll..
Så va snittet klart och de lyfte över mig till en rullande säng och drog iväg oss till rummet igen...
När vi kom dit så blev jag uppkopplad till maskin för han koll på puls och blodtryck, samtidigt som jag fick min underbara flicka på mig och hon va redig och började amma direkt :-) duktig tjej..
Mamma kände inte sina ben alls så fick inte sin fika förrän hon kunde börja känna dom lite..å jag som fastade.. :) men va inte hungrig..bara törstig..

Där inne låg vi i ungefär 3h och under den tiden va det till att väga lilltjejen, mäta mm.. Sen började vi ringa runt lite..de väntande och längtande samtalen från både vår sida och den nyfikna sidan i andra änden av luren..speciellt lilltjejens mormor..hihi..
Hon väntade nervöst och nyfiket..å det lät bara ett stort leende typ i luren när man ringde henne och sa det blev en liten tjej med massa mörkt hår och vikt mm :) i bakgrunden hörde man lill moster på 5år och morbror på 11 som tjöt av glädje, men lite skeptisk till ännu en tjej i släkten :P (detta verkade inte göra nåt sen när de väl såg henne någrta dagar senare och satt med stora leende på hela ansiktena och bara ville röra..hehe).
Sen fortsatte några samtal mellan kollen på hur min kropp hämtade sig efter operationen..
Så drogs vi iväg upp till BB och där hade vi turen att få ett privatrum som dessutom sambon fick sova i..Skööönt..hade blivit jobbigt annars..

Fortsättning följer.... när vet jag inte..inte så lätt nu när man har en underbar dotter som kräver mat och uppmärksamhet :) även om

hon faktiskt är väldigt väldigt redig :-)