Under hela detta året, hittills, så har min kropp gått igenom förändring efter förändring. Med detta har det varit mycket viktuppgång som påverkat styrkan på leder mm och ändrat en's helhetintryck. Men hela tiden har det varit "okej" för det har varit en underbar bebis som växt på insidan under mitt hjärta :-)  Man har nästan varit stolt för varje kilo..iaf i början hihi.. när man mot slutet stod på 36 + så va man kanske inte allt för nöjd med den nya vikten.. men man kunde ändå inte låta bli att vara nöjd, för man ville absolut inte vara otacksam på något vis när det skulle resultera i något så underbart älskbart som vår dotter :-)

Men nu har man gått över tre veckor utan att ha henne på insidan och sakta men säkert börjar man komma till insyn på hur livet är då man inte är gravid. Å eg är det ju som det var för ett år sedan. Då man vägde sig och och va missnöjd med viktuppgång och glad när det gick ner. Då man blev lite ledsen på insidan när magen började hänga över byxkanten, för att ja alla byxor ska ha så tajt just där knappen är så att det blir sådant påtryck på magen att den hänger över (varför gör de sådant på byxorna eg?..magen e ju inte alltid så stor förrän byxkanten trycker ihop det över), då byxorna satt lite tajt över låren och speciellt allt mer över baken..usch va djag avskydde min bak innan jag blev gravid - den hade lagt på sig endel senaste åren..Kan tänkas hur stor den är nu..:/

Visst jag va inte stor på nåt vis innan graviditeten, det ser jag ännu mer nu när jag ser på kort och jämför det senaste årets förändring :-) Men det är som det mesta i livet: "man vet inte vad man har förrän man förlorat det". I detta fall visste jag inte att jag hade en smal hals förrän jag blev riktigt svullen där senaste månaderna eller hyfsade lår förrän jag nu inte har några byxor att kunna ta över där och absolut inte över baken..

Men struntsamma hur stor eller liten någon är, alla har ändå känslor av att vara missnöjda ibland.. Förra året innan graviditeten så jobbade jag med vikten..bara nåt kilo. Hade nämligen gått upp ca7-9kg på 1-2år..det va väl eg inte hemskt om jag nu tittar tillbaka på kort..men eftersom jag va ännu smalare och mindre innan så blev man ju automatiskt "stor" då man plusade på sig. Det är ju vanesak vare sig man e xs,s,m,l,xl,xxl. + eller -..

Iaf, som sagt, under senaste månaderna så har vikten varit okej..Då va man ju tom stolt när magen syntes under linnena :-) man längtade efter det.visst jag va inte glad när mitt ansikte svullnade så och jag inte kom i nåt.. hade självklart  varit mycket mer nöjd om jag bara gått upp 25kg ist för 36..eller 15kg..hade varit mycket lättare nu..men men gjorde inte det..så nu står man här med massa vikt på en..hittills så har man inte tänkt på det för man haft fullt upp som nybliven mamma och bara varit hemma och matat,bytt blöja mm. Men nu när man börjar försöka gå ut och gå en sväng om dagen och alla bilar åker förbi och man inte kommer i några byxor mer än ett par maximalt stoa gosebyxor och inte har nån jacka att komma i, så man tänka efter..känna efter..å börjar då kolla igenom garderoben, vilket inte gör en mer glad precis..så nu när vardagen börjar slå sig till ro och man kommer tillbaka till vanligheten..så inser man att man verkligen har ca 19kg + mot innan graviditeten och den sitter på en mage som ser ut som jag är gravid i 4-5månaden och baken och låren vill jag inte ens tänka på..hmm..19kg är ändå mer än många jag känner ens gick upp under hela sin graviditet..det tar lite på en alltså..