Ja då är äntligen väntan och längtan över..vi har träffat det lilla underverk som växte inuti  min mage..det visade sig vara en liten flicka :)
Måndag 30aug
kl 08.59 föddes hon
med en vikt på 4460gram
och 52cm lång.
Hon hade även massa mörkt hår, som charmat alla som sett henne :)

Söndags kväll va vi nervösa. Vi visste att nästa dag skulle vi få se vad som skapts inom mig. Vem. Vilket kön. Hur han eller hon skulle se ut och framför allt hur han eller hon skulle må!! Va hon frisk, va hon i chock.allt sådant som har växande oro inom sig. Samtidigt som jag också skulle genomgå massa saker på sjukhus som jag aldrig gjort förut. Jag som aldrig är på sjukhus, ta sprutor, blivit skrämd för kanyler och annat pga vändningsförsöket 2.5 veckor tidigare, inte bekväm i att visa mig naken eller inte ha kontroll över situationer..

mycket gick igenom ens tankar..går inte ens förklara. Pappsen städade huset inför vår nykomlings hemkomst och jag skulle ta min stora kropp in i duschen för att göra en noggrann tvätt med speciella saker vi fått från sjukhuset. Vår plan va ju att somna i tid, men va inte det lättaste med alla känslor i kroppen så vi somnade nog vid..hmm..01 kanske och hade satt klockan på 04.45 Vi försökte få in i

huvudet att detta är sista kvällen att lägga sig med en graviditetsmage och sparkandes busunge där inne..sista kvällen man kunde fantisera och tro allt, innan verkligheten slog oss och kunde vara hur som helst..
Låg och kikade på magen som hade full fart och sen tillslut somnade vi.

När klockan ringde och man vaknade så gick man på nåt vis i sin egen dvala..kunde fortfarande inte fatta att nu händer det..all oro, nervositet, längtan, nyfikenhet på en gång..Det va till att gå upp och gå in i duschen igen,sista gången med stora magen och göra en sådan där tvätt igen. Efter så vägde jag mig en sista gång och fotograferade magen en sista gång..shit va stor den va..och vågen stod på

35-36+ kg sedan innan graviditen..Vårt underverk va vaken hon också..(hon visste vi ju inte då men.. :) skönt att veta att hon va med oss den dagen också..bara så nervös att det skulle vara sista gången man kände henne då nåt kanske skulle gå fel..Jag vet ju så väl att vården inte är säker..
Vi satte oss i bilen och for iväg..det va rätt tyst stor del av vägen dit..båda stirrade väl eg nästan bara framåt..i mellanåt fantiserade vi om hur vi skulle ringa och berätta för folk efteråt :) vad det blev osv..hihi..
Jag kommer ihåg när vi parkerat och ska börja gå mot förlossningen..det blåste iiiiiiskallt ute när jag vaggade fram.. Vi kom dit och ringde på förlossningsklockan för att sedan bli visade till ett rum att byta om i. Jag va nervös för att få en bm som inte va bra och att de inte skulle förstå min oro. Samt att de skulle va lika dåliga på att sätta kanyl som sist som då gjorde svinont och tog 3 försök, samt att man skulle få in en kateter mm..usch mycket sådant där sjukhustrams man va nervös för..Vi visste ju inte heller hur länge vi skulle få ligga där och vänta på få en tid in till själva snittet..Vi hade ju tid att vara på sjukhuset 07.30, så vi trodde att vi får säkert en tid vid 11..lär hinna bli mycket nervösa under den tiden..men när vi har bytt om så säger vår BM att vi hade tid in på operation 08.25...ojoj tittade vi på varann..sen kom allt igång rätt snabbt..kanyl och kateter va ju tvungen att sättas mm..och som tur va så hade bm läst på om min rädsla och gjorde det jättebra!..så det började ju bra iaf..skönt.. 08.10 kom helt plötsligt narkosläkarna in och började fråga om allergier, ont

under gravidtet och innan mm. och sen va det till att klättra ur sängen och ta sig mot operationsrummet..sanningens ögonblick.
Nervositeten byggdes inom en..speciellt med det att man inte vet hur saker ska vara,kännas osv..eftersom det är första gången.. jag skulle försöka ta mig upp på en bänk med min stora tunga kropp och dessutom korta ben..de fick ta fram en pall.. så fick jag ännu en kanyl och tur det så gick det bra också..sen va det dags för spinalbedövningen..ooosch..att bara sitta och inte ha ont (under en förlossning med värkar så tänkar man kanske inte så mö på en nål i ryggen då man har så ont) och helt plötsligt få nål efter nål och även en in i ryggen..osch.. jag fick luta mig framåt och det började sticka..va svårt veta vad de gjorde..tyckte det tog så lång tid och ibland

gjorde det jäklans ont och riktigt obehagligt för det va som det va i en muskel..en gång frågade jag tom om de inte gått igenom hela kroppen ut på andra sidan nu för det tryckte så ont obehagligt....jag trodde det bara skulle bli ett ont långt stick men de fick nog göra flera ggr. jag frågade hon som stod och höll i mig också vad som hände, men hon sa inte ett ljud..det va nog det jag va mest missnöjd på

om man säger så..jag ville ju veta hur det gick och vad som hände men hon verkade stum..svarade inte david heller..när det gjorde som värst så såg jag in i david rödsprängda ögon för han såg mina tårar. när de väl va klara så skulle de hjälpa mig lägga mig ner och alla skynken mm placerades mm. De började testa min känsel för smärta och värme samt kyla för att se om bedövningen tagit. Det va jag nervös för..lite skraj att jag inte skulle kunna beskriva rätt så att de började snitta med känseln kvar.. De tog ju en kall tuss på min arm och sedan på magen för att seom jag kände kallt. jag kände ju skillnaden, men vågade ju inte säga säkert om jag kände kyla på magen eller inte..men av mina svar så kände jag tydligen inte det för då va det dags att börja.. Överläkaren kom in och presenterade sig och han va väldigt bra. Han kikade över skynket under operationen och pratade med mig och berättade hela tiden vad som hände. Väldigt skönt..
Jag låg och väntade på att känna snittet som typ en penna över magen och nervös för att det skulle göra ont, men detta kändes inte alls tydligen för allt gick så snabbt. Jag kände ju hur de drog runt i kroppen och grejsade massa och helt plötsligt säger han bara "här kommer fostervattnet..och det va mycket det" och hörde vatten åka ner på golvet (som en sköterska sen påpeka tur hon ej hade de nya

skorna haha)..Jag visste inte ens riktigt att de hade börjat. :) Sen gick allt snabbare. Här kommer en fot och här kommer andra..och här kommer huvudet.. å då hör man två enkla riktiga skrik som typ sa "jag är här och mår bra".. inte illvrål hjääälp och inte tystnad för fostervatten i lungor (som vi hade ställt in oss på för att inte bli rädda om det va tyst).. när vi hörde skriken så bara tårarna rann ner för

båda våra ansikten av lättnad, glädje och chock :-)
Jag minns så väl känslan av davids panna mot min.. Sen kom de fram med bebisen på högersida och visade oss. :-) min första reaktion : vilket runt huvud hihi..inte ovalt utan väldigt runt :) och blåvitlila och ihopknökat ansikte hii.så säger de att de ska visa vad det blev för nåt och försökte ta isär benen, men jag såg bara foten..då säger david: det är en tjej :)
Sen la de upp henne på mig och jag va livrädd att hon skulle ramla av, det va ju så lite plats..så jag bara upprepade till david håll i henne..hon ramlar.. Å hon låg mot mig så trygg och lugn..inga vrålskrik eller nåt..bara njöt.. sen tog de henne för torka av och pappa klippte resterande navelsträng..Å fick henne sen i famn bredvid mig..hon började nästan direkt att kika runt..å efter 19min så sög hon på tummen :) charmtroll..
Så va snittet klart och de lyfte över mig till en rullande säng och drog iväg oss till rummet igen...
När vi kom dit så blev jag uppkopplad till maskin för han koll på puls och blodtryck, samtidigt som jag fick min underbara flicka på mig och hon va redig och började amma direkt :-) duktig tjej..
Mamma kände inte sina ben alls så fick inte sin fika förrän hon kunde börja känna dom lite..å jag som fastade.. :) men va inte hungrig..bara törstig..

Där inne låg vi i ungefär 3h och under den tiden va det till att väga lilltjejen, mäta mm.. Sen började vi ringa runt lite..de väntande och längtande samtalen från både vår sida och den nyfikna sidan i andra änden av luren..speciellt lilltjejens mormor..hihi..
Hon väntade nervöst och nyfiket..å det lät bara ett stort leende typ i luren när man ringde henne och sa det blev en liten tjej med massa mörkt hår och vikt mm :) i bakgrunden hörde man lill moster på 5år och morbror på 11 som tjöt av glädje, men lite skeptisk till ännu en tjej i släkten :P (detta verkade inte göra nåt sen när de väl såg henne någrta dagar senare och satt med stora leende på hela ansiktena och bara ville röra..hehe).
Sen fortsatte några samtal mellan kollen på hur min kropp hämtade sig efter operationen..
Så drogs vi iväg upp till BB och där hade vi turen att få ett privatrum som dessutom sambon fick sova i..Skööönt..hade blivit jobbigt annars..

Fortsättning följer.... när vet jag inte..inte så lätt nu när man har en underbar dotter som kräver mat och uppmärksamhet :) även om

hon faktiskt är väldigt väldigt redig :-)