Jag och sovande gumman satte oss i rullstolen och väntade in att pappa skulle hämta oss för hemfärd. Det va lite svårt för mig att sitta med dig på magen eftersom den fortfarande va öm, men men.. Det kändes änna lite ledsamt att lämna lokalerna, trots att man längtade hem. Jag menar, det har ju ändå skett något helt otroligt, livsändrande stort för oss där de senaste dagarna, samtidigt som det varit en slags trygghet att ha sjukhushjälp runt sig om nåt skulle hända eller man undra något.
Vi åker ner i hissen och Älsklingen kör oss genom den långa korridoren. I den som vi för nån vecka sedan mötte ett annat par, som gick med deras nyfödda hem, och då drömde om när det skulle vara vi...nu va det vår dag :) Nån nisse gick förbi och påpeka att hon va inte stor.. :) Så parkerade älsklingen oss utanför apoteket, när han gick in och köpte mer alvedon. Alla som gick förbi tittade på vår lilla stumpa och självklart la något leende eller kommentar som de flesta gör när de ser en liten bebis :) Mamma med massa hormoner fick självklart lite tårar och satt där och snyftade..varför vet jag eg inte :-) för allt antagligen..känslan att åka hem, att jag är den som sitter där med en perfekt liten dotter i famnen, att livet är helt annorlunda nu.. ja massa saker..undra vad folk tänker om de ser mina rödspräckta ögon?asch :-)
Så kör vi vidare mot parkeringen. Första gången gumman får känna luft/vind någonsin..hon ligger och sover under en filt på min mage när det hoppar för fullt då de inte gjort en vanlig plan mark utan massa Detta störde dock inte lilla gumman..nej då.. när vi kom till bilen så skulle vi sätta i henne i barnstolen första gången. inte lätt heller då den andra bilen hade ställt sig så nära så vi inte kom in på den sidan. VI fick öppna kofferten och sätta i dig där och sen klättra genom bilen för att sätta dig på rätt ställe..
Sen va det att paketera in mamma i bilen också..det va mycket svårare. Jag hade så ont så jag knappt kunde komma in eller ur bilen på flera dagar. Snittet ocxh ryggen..ja det mesta..tur att det iaf finns ett litet handtag att ta kraft ifrån över dörren, men ändå väldigt svårt.

Inte trodde man att man skulle ha så lite styrka i kroppen att ens komma en cm åt sidan i sätet när man ska ut på sidan och inte framåt..
När vi åkte iväg så var man ju även nervös över första gången åka bil med den dyrbaraste lasten någonsin..vi var också jääättehungriga efter knappt ätit nåt på 4dagar, så det blev en drive in tur på McD, innan hemåt. Även här slog hormoner till. :-) osch va de kunde ta kontrollen över en och göra en helt maktlös (detta kom att hända några ggr de närmsta dagarna:). I kön i driven så rann tårar av glädje.

Folk måste tycka jag verkar knäpp, men men jag har ett bra skäl gött folk. Jag lever mitt i min dröm som jag haft sedan liten.Mina två älsklingar precis bredvid :-)
Helt plötsligt kan bara tårarna komma från ingenstans till att nästa stund bara skratta..skumt..noll kontroll på det..vilket David verka tycka va lite underhållande i vissa lägen..haha.
Vi parkerade utanför köpcentret så försökte jag äta samtidigt som lillan sov bredvid, när pappa sprang in på hm för att köpa pyjamas jag sett innan gumman föddes, samt en liten kanin :-) och vit dräkt. När vi satt i bilen så vaknade lillstumpan nästan till..osch osch och det är hela bilfärden hem..shit..men lyckades få henne att somna om genom att suga på mitt finger liten stund..pust.. påvägne hem vaknade hon dock några ggr till och mot slutet så verkade hon tänka att hon va smart nog att fatta att det inte kommer mat därifrån.
men det gick hyfsat bra ändå..fast jag kände verkligen "hur fasiken vill folk ut och åka massa med småbarn då man inte kan sysselsätta dom med skämt och miner mm"..
Sen va vi hemma..då hade hon somnat om..
Nu va det första gången vi gick innanför dörren och visade vår dotter sitt första hem :-)