Idag är det alltså redan 4 veckor sedan man åkte in till sjukhuset för att genom gå operation kejsarsnitt. 4 veckor sedan nervositet, nyfikenhet, oro och spänning fick alla sina svar. Känns som det var igår, samtidigt som det känns som en evighet sedan. Kan knappt minnas hur en spark i magen kändes, hur det var att inte kunna resa mig upp riktigt från golvet, att inte kunda vända sig om i sängen utan att det gjorde svinont, att inte nå fram till tallriken vid matbordet haha eller få påpekningar om ens stooora mage. Visserligen har jag ju fått påpekning om när jag ska få, nu i efterhand. inte allt för skoj kan jag säga.. men inte konstigt. nu ser jag väl ut ungefär som andra höggravida brukar göra. :/ suck. Därför går vi en familjepromenad varje morgopn och eftermiddag, men har det hjälpt? icke.. så idag kör jag igång med viktväktarna. Fy och tvi så tråkigt att börja tänka på vad man äter, hur mycket man kan äta för att inte bli tom senare osv. Det tar upp endel av ens tid att planera och tänka så det blir rätt, MEN fungerar det minst lika bra som sist så är det värt det. Men snacka om hur olika det kan vara för folk att vara gravida och efteråt alltså. Kunde inte de övre makterna bara göra så alla fick det samma och inte dela ut allt så orättvist? :P

Hur går det för övrigt med familjen här hemma. Jo idag var vi och vägde lilla stumpan som hade gått upp ytterligare 230gram denna vecka och är nu över 4,8kg. :) tyckte väl hon hade blivit lite tung hihi. Hon blir allt mer medveten hela tiden och skapar allt mer och mer en personlighet. :) Från början tyckte vi ju inte heller att hon var vidare lik någon, men nu ser man allt mer att hon liknar sin syster när hon var liten. Mysigt att se.

MAn sitter och tittar på henne när hon myser på kvällen och det känns som man är tillbaka 2år i tiden när man tittar på henne :) Med den stora tjejen går det också bra. Hon har inte blivit nåt avundsjuk på lillasyster ännu. Riktigt skönt. Men hon har ju självklart ändå lite trots i kroppen som kan driva en

till att bli tokig ibland.. Men hon charmar allt rejält också. Hon är ju så lillgammal och man glömmer av att hon bara är två år i bland :-) Så ibland får man bara sätta sig och krama henne extra och inte tänka på att det finns en ännu mindre i huset, utan bara njuta av denna lilla stumpa (som nu är stora stumpan). Man får ju sina skratt när hon ropar ääälskling efter pappa bara för mamma gör det hihi eller säger att jag är tokig när jag gör nåt som pappa står och skrattar åt eller när vi tre står och dansar "tryckare" i köket till musik på kvällen..