Härliga unge..

Människan är stressad. Man glömmer leva i nuet för allt man måste göra. Jag vet, jag är en av dom.
Nu ibland när jag måste lägga mig ner för få tillbaka andan, som jag tappar lite då och då när

magen växer :) , så ser man världen från ett annat håll. Från barnens håll. Framför mig, på mig,

runt mig och överallt ser jag min 1.5åriga dotter springandes, skrattandes,gapandes, pratandes. Så

mycket fart och liv. Så mycket att skratta åt. så mycket att faktiskt lära ifrån en sådan liten person.

Hon är inte gammal, men hon är ändå en egen individ, med egna känslor, egna tankar och helt

eget sätt. Varje dag ser man att hon uppfattat något nytt att göra eller säga. MAn ser hur hon

verkligen funderar på lösningar och hur otroligt smart hon är. Hon hittar så finurliga lösningar, som

jag faktiskt inte vet om jag själv hade tänkt på :)

Något annat är ju att hon är i den där åldern jag alltid drömde om när jag ville ha barn som yngre.

Hon är i den bästa åldern. Den charmigaste, den roligaste, den underbaraste åldern, å man måste

verkligen uppskatta det mer.
Här om dagen fick jag på henne lite nya kläder och osch va hon ändras. Hon kan se så stor liten ut.

En sådan liten invidid, men ändå en helt egen person som kan se såå stor ut ibland. När skedde

det? Har hon jeans och skjorta så är det en liten person, har hon kjol mm + tofs stående rakt upp

med sitt tjocka hår, så blir hon en annan liten docka :) När hon får på sig sin vårjacka och har sin

napp och snutte med sig snodda från sängen eller bara en go permanentkaluffs efter somnat

direkt efter duschen..detta är min lilla tjej.

Jag tittade på henne här om dagen och fick den där speciella känslan som är en sådan otroligt stor

kärlek inom mig att jag inte vet vart jag sak ta vägen eller vad jag ska göra..Jag får en slags panik

inom mig ..en panikgokänsla av lycka för jag har denna underbara dotter..Jag har skapat henne..vi

har skapat henne..från inget till den hon är idag. Utseende och sätt.
Jag tittade på henne och ville änna kidnappad henne...hehe..men behöver inte..för hon e min.

Hon ser precis ut som den där lilla tjejen jag drömde om som liten skulle bli min,..en kärlek så

stark..en kärlek man inte kan få på nåt annat vis än till sitt barn..

..och om några månader har jag ännu en liten parvel att lägga kärlek på..självklart undrar man

ibland hur ska det vara möjligt? hur kan man älska någon mer? finns det kärlek nog? ingen kan ju

bli som Savannah är? Nej, det är ju sant..för hon är unik..precis som min andra lille pojke eller lilla

flicka kommer vara..vad jag längtar :) samtidigt som jag absolut inte vill stressa ett ögonblick från

min nuvarande tid...

Igår satt vi och såg sista avsnittet någonsin av serien One Tree Hill. Ja visst det är bara en serie,

men det kan ändå vara ledsamt. Har man följt det i 9år, varje vecka och engagerat sig i

karaktärerna och även funnit likheter med sina egna känslor och liv, så är det faktiskt inte konstigt

om det nästan fälls en tår när de säger farväl. SJälvklart beror det lite på vad det är för slags serie,

hur länge och intensiv den är. Man gör ju inte så till allt man ser.
Men denna serie va speciell. Man connectade med den. Man levde med i känslorna och

likheterna i ens egna ibland. Tom jag och maken fick ett speciellt band ihop över denna serie.

Även om det först va många suck och "va löjlig du är som är så fast i serien", men för 2år sedan,

när jag satt hemma gravid och dålig så la jag in stöten..hehe. jag tog fram bland de mest

spännande intensiva känslomässiga avsnitten, startade det framför maken och han nappade på

betet..hehe. Vi såg det avsnittet och kanske några sammanhängande med det, mitt i säsong 4, sen

hoppade vi tillbaka till säsong 1 och såg nog fram till säsong 6 på 2-3veckor. Han va lika fast som jag

och kände samhörigheten med karaktärerna. Vi kunde titta på varann i smyg för vi visste när vi båda skulle känna nåt för en viss scen, spänning,drama,kärlek, känslor för vårt egna liv mm..

 Nu 2år senare ha vi sett alla 9säsonger och fick igår

säga farväl. Visst kanske inte det mest känslosamma avslut man kunde få av serien, men minnena

av alla första säsonger fanns ju kvar. Det var ju därifrån vi har vårt..ALWAYS & FOREVER.. som var

med i temat på vårt bröllop, i vårt hem, i vår förlovningsannons,vigselannons och mycket mer..
Alltså ännu ett långspelat program lämnar tvrutorna, vilket är många serier i år som gör. Känns

dock inte lika lovande att det kommer nya man kan fastna för på samma sätt som dom som

skapades på 90 och början av 2000talet. Well well..Har ju boxarna så det är bara att börja på säsong 1 igen.. :)