Jag satt i köket och matade min dotter. Minuter innan hade ambulansen farit förbi i full fart med blåsljus och sirener. Jag kikar mot fönstret då det låter som en bil kör sakta förbi. Det är en polisbil som blinkar in till oss.
Min första tanke är att de ska vända, för det gör många på vår lilla uppfart. När jag inser att de inte gör det, så tänker jag att de kanske vill fråga om de kan få stå här och stanna folk. Det vore ju bra då

många kör för fort utanför här.
Men när jag går till dörren och jag möter dom så börjar min kropp bli orolig. Vet jag var alla är? Jag skrev väl nyss med sambon.kanske inte så nyss, men de borde väl inte hinna så snabbt till mig? Jag läste ju senast igår om hur många som har dött i år och förra året i arbetsplatsolyckor. Är det min mammas familj? Nej jag skickade ju nyss sms till henne angående ambulansen och hon svarade det var okej. För det var väl hon som svarade? Min mormor och morfar mfl åker dom ju inte till mig för

att berätta om. Min pappa då? Han kör ju lastbil och grejar alltid.. Mycket han flyga igenom huvudet på de stegen mot dörren. Men när de kom ur bilen så började de meningen med att "förlåt att vi kommer och skrämmer dig" och direkt lättade hjärtat lite.

Det hela var inte farligt. Snarare tvärtom. Snarare bra på ett vis. Någon hade sett att vår dörr varit öppen på vid gavel hela morgonen och även igår, samt att bilen var borta och då ringt polisen för att kolla så allt var bra. Vad omtänksamt. Man blir riktigt rörd att någon bryr sig så mycket. Vem får man dock inte veta ju. Skälet var ju att jag vädrar genom hela huset eftersom det är så kvavt och sambon har bilen på arbetet. De var väldigt snälla och trevliga och skämtade trevligt. Jag som samma morgon tänkt på om någon skulle upptäcka mig och min ensamma dotter om jag tex fick en stöt av något pga blixtnedslag eller annat.

När de hade åkt och jag återigen satte mig vid min dotter så kom kroppens känslor sköjandes över mig. Jag skakade och tårarna bara rann. Vilket de gör nu också faktiskt. Någon slags efterchock. Tänk

om det faktiskt varit någon som hade blivit skadad eller dött. Ett sådant besked som många människor i världen får varje sekund :-(
Vilken verklighetsuppvaknande man fick. Jag som ofta tänker för mycket på sådant ändå.
Jag kommer aldrig låta min dotter åka någonstans utan mig nu :P
Men vad glad jag är att jag har en livspartner. Vad hade man gjort om man suttit själv och fått denna nyhet och inte kunnat ringt hem sin sambo och fått stöd.