Går det att älska någon mer?

Allt fler tillfällen kan jag stanna upp i vår egna lilla värld och bara stirra på de färgstarka

blå ögonen som tittar tillbaka på mig.
Hon är min. Skapad av oss.
Å såå "perfekt". Precis som jag drömt att hon skulle vara. Till utseende och sätt.

Varje dag får hon mer personlighet och charmar allt mer med den.
Man kan bara sitta och lyssna eller titta förvånat på saker hon säger och gör. Vilka små

människor, med så stora hjärtan och sätt.

Man bara smälter när hon helt plötsligt säger samma som en annan gör, utan att man ens

försöker få henne att säga det. Idag sa jag duddie..vilket hon sa så otroligt sött likadant.
Hon går ut ur lekrummet, stänger dörren med en hand innanför och vinkar, samtidigt som

hon säger rent och fint "hejdå mamma pappa". :)
När hon ska gå och lägga sig, så frågar vi om hon vill lägga sig. Hon går till trappan och

säger sova. Sen kommer hon tillbaka till mig och säger Natti, ger mig en kram och puss och

säger puss. Sen går hon tillabka till trappan och vinkar natti med ett stort flin i hela

ansiktet, för ett sedan ta i räcket och gå upp upp för trappan med pappa bakom sig.
Ens hjärta verkligen smälter ...

Vad vore livet om man inte vore mamma till henne?